Industrins omställning kräver nya styrmedel

Onsdag 17 juni medverkade Karin Comstedt Webb från Heidelberg Materials på Fossilfritt Sveriges seminarium: Nya strategier för industrins omställning – vad tycker politiken?

Temat för seminariet var nya kompletterande åtgärder för att främja de investeringar som krävs i industrin för klimatomställning. Bland de styrmedel och förslag som diskuterades fanns differenskontrakt för koldioxid. Vad innebär detta, och varför är det aktuellt?

Dagens utmaning: klimatpolitiken räcker inte till

Idag illustrerar Heidelberg Materials cementproduktion väl utmaningarna i klimatpolitiken. Cement är ett av de mest koldioxidintensiva materialen som står för cirka 4 procent av Sveriges utsläpp. En större del av dessa utsläpp kommer från själva tillverkningsprocessen, och frigörs från kalkstenen när den hettas upp för att skapa cementklinker, som är huvudingrediensen i cement.

Klimatavtrycket från svensk cementtillverkning har minskat tydligt de senaste tio åren. Detta har skett genom att blanda ut cementen med andra bindemedel med liknande egenskaper, så som slagg och skor, liksom att använda mer biobränslen. Det finns emellertid inga tekniker för att helt få bort utsläppen, så cementindustrins lösning är koldioxidinfångning, så kallad CCS. Att investera i en sådan anläggning är emellertid en mångmiljardinvestering som inte är lönsam idag. Den är kapitalintensiv och kräver stora initiala investeringar innan en fossilsnål cement finns på marknaden.

EU:s och Sveriges klimatpolitik för att ställa om industrin bygger i huvudsak på ETS, som är EU:s system för handel med utsläppsrätter. Dessa innebär att industrin måste betala för sina utsläpp och att denna kostnad förväntas öka kraftigt fram till 2050, när EU har ett mål om inga utsläpp. ETS skapar en kostnad som industrin vill undvika, men skapar ingen efterfrågan på de fossilsnåla produkterna eller gör en investering lönsam. Idag är byggprojekt ofta kraftigt prispressade och entreprenörer den billigaste cementen. Även om bygg- och anläggningssektorn står för en femtedel av Sveriges utsläpp och också har nettonollmål, har de inga incitament eller krav att välja klimatsnålare produkter idag.

För Heidelberg Materials i Sverige har detta inneburit att man efterfrågat en riskdelning med staten, att staten på något sätt går med och stöttar investeringen. Detta kan dels motiveras med de stora risker som finns i klimatpolitiken, där kostnaden för utsläpp kan varierar kraftig efter politiska beslut. Ett annat skäl är att industrin framöver kommer att betala mångmiljardbelopp för utsläppsrätter, och att dessa tillfaller staten. Det är då rimligt att dessa går tillbaka till industrins omställning. Ytterligare ett argument är att cement är en samhällsviktig resurs, som Sverige har ett intresse av att bevara en egen produktion av denna.

Idag har Sverige ett stöd till industrin för grön omställning i form av Industriklivet. Detta är dock begränsat i sin storlek. För projektets inledande faser sedan 2021 har Heidelberg Materials sökt och fått bidrag från Industriklivet för att utveckla ett storskaligt CCS-projekt vid bolaget cementproduktionsanläggning i Slite. Detta stöd har bidragit till utveckling av projektets tekniska och finansiella genomförbarhet. Under hösten 2025 ansökte Heidelberg Materials om ytterligare medel från Industriklivet för att möjliggöra investeringen i en CCS anläggning på Gotland, en ansökan som fick avslag med motiveringen att budgetmedel var otillräckliga.

Differenskontrakt, ett ny lösning?

Ett nytt styrmedel som kommit upp i debatten är så kallade differenskontrakt för koldioxid, även kallade CCfD. (Carbon Contracts for Difference). Detta är ett styrmedel som i olika former och omfattning införts i flera europeiska länder, ett styrmedel som syftar till att minska risken i en klimatinvestering genom att ge ett mer långsiktigt och förutsägbart pris på en utsläppsminskning.

En differenskontrakt innebär ett garanterat pris på utsläppet för industrin, och bygger på ett lösenpris (strike price), ett fast pris per ton koldioxid. Den andra komponenten är ett referenspris (i detta fall koldioxidpris, t.ex. ETS priset). Om referenspriset för koldioxid faller under lösenpriset, garanteras utsläpparen mellanskillnaden för de utsläpp man tar bort. Om priset på koldioxid däremot stiger över lösenpriset, om EU:s utsläppshandel fungerar som tänkt och det kostar att släppa ut, då minskar risken och behovet av stöd, och företaget betalar tillbaka.

Ett differenskontrakt kan även innehålla golvpris, som sätter en lägsta ersättning för koldioxiden, liksom ett takpris, som sätter en gräns på hur mycket stöd en industri kan erhålla. Staten kan även välja att ställa olika krav på projektens storlek och längd i år men även krav på mängd infångad koldioxid över en viss tidsperiod eller mekanismer för vinstdelning. Dessa krav och förutsättningar gör systemet förutsägbart, kostnadseffektivt och riktar det direkt mot utsläppen. Staten sätter lösenpris och referenspris på nivåer som stimulerar till investeringar och nya projekt, och utifrån sina budgetbegränsningar.

Differenskontrakt för Sverige

Heidelberg Materials i Sverige har lyft fram differenskontrakt som ett komplement till Industriklivet och andra åtgärder i den svenska klimatpolitiken. Detta då vi ser en risk att stora investeringar i industrins omställning pausas eller uteblir på grund av politisk risk och osäkerhet, eller att investeringarna förläggs i andra länder med bättre förutsättningar. Hur bör då ett differenskontrakt se ut för att fungera för svensk industri?

Storlek och teknik. Ett svenskt differenskontrakt bör ta sikte på de stora utsläppskällorna inom industrin som är svåra att nå genom andra åtgärder och som kräver stora investeringar. Detta innebär att staten bör peka ut ett bredare teknikområde, så som koldioxidinfångning, och ställa krav på projektens storlek vad det gäller infångad mängd koldioxid. Vår uppskattning är att minst 100 000 ton koldioxid per år kan vara rimligt. Samtidigt bör kontrakten vara teknikneutrala och omfatta all slags koldioxid (dvs CO2 med både fossilt- och biogent ursprung) och alla tekniker för infångning. En övre gräns på projekten sätts lämpligen genom en budgetbegränsning av stödet, och inte genom ett tak på infångad koldioxid.
Start och långsiktighet. Ett differenskontrakt bör sträcka sig över lång tid för att ge stabilitet och förutsättningar för större projekt. 15 år är en rimlig kontraktslängd. Projekt inom industrin bör ges ett startdatum för att säkra framdrift, men bör även ge utrymme för de investeringar och den infrastruktur som behöver komma på plats före start. Driftstart inom sex år från kontraktets upprättande kan vara en rimlig gräns.
Referenspriset för koldioxid bör rimligtvis vara EU ETS priset för koldioxid, och ett lösenpris bör vara tillräckligt högt för att ge incitament att investera. För ökad långsiktighet och förutsägbarhet är det rimligt att lösenpriset.
Golv och tak. Ett långsiktigt koldioxidkontrakt med ett golv som garanterar en intäkt ger bästa förutsättningar att investera och är en modell som prövats i flera andra länder. Ett tak eller en återbetalningsmekanism gör kontraktet mindre attraktivt för industrin, men kan fungera som en extra säkerhet för staten om man vill begränsa kostnader.
Fördelning av stöd. För att främja kostnadseffektivitet bör differenskontrakt delas ut i ett öppet och transparent auktionsförfarande. Här bör projekten bedömas efter mogenhetsgrad och behov av stöd per infångad ton koldioxid.
Samverkan med andra stöd. Stora industriprojekt är mycket kapitalintensiva med en ojämn fördelning av investeringsbehov över tid. Ett differenskontrakt får här ses som ett verktyg för att minska risken över tid. Kontraktet blir här ett komplement till direktstöd och annan finansiering och bör ej uteslut att annan nationell eller EU-finansiering erhålls.

Sverige är unik positionerat med en rad stora industrier och energianläggningar som också är stora punktkällor för utsläpp. Dessa lämpar sig väl för koldioxidinfångning för att relativt snabbt åstadkomma stora minskningar av koldioxidutsläpp. Erfarenheterna från Heidelberg Materials fabrik i Brevik i Norge visar att tekniken för CCS är etablerad och fungerar i stor skala.

Dagens klimatpolitik innebär främst att kostnaden för koldioxid läggs på utsläpparen. Detta är rimligt och är en stark drivkraft för industrin att ställa om. Men den ger samtidigt inte industrin möjlighet att föra kostnaden vidare till användarna av material och produkter. Det saknas idag en klimatpolitik för omställning i hela samhället, en politik för efterfrågan av de klimatsmarta alternativen. Vilken efterfrågan som finns på fossilsnåla produkter i framtiden och vilka intäkter dessa kan ge är idag oklart. Samtidigt finns en stor oförutsägbarhet och risk i klimatpolitiken, där priset på utsläpp varierar och kan ändras snabbt. I väntan på att resten av samhället börjar ställa om behöver industrin ett sätt att överbygga denna risk i sin omställning, och differenskontrakt kan vara en kostnadseffektiv väg att göra detta.